Quantcast
Channel: Käckare deckare
Viewing all 177 articles
Browse latest View live
↧

Dorothy Sayers: "Whose Body?" (1923)

December 14, 2014, 11:00 pm
$
0
0
Vem kan ge förra författaren P.D. James en match om titeln "litterärt mest högtstående deckarförfattare"?  Inom det engelska språkområdet vet jag ingen annan än Dorothy Sayers, skaparen av Lord Peter Wimsey, sedermera översättare av Divina Commedia med flera gudliga ting.  Lyckligen har jag haft Sayers' debutverk liggande i ett bortglömt skrymsle av min läsplatta.  Dags för en jämförande provning! 

Mycket hann hända mellan 1923 och 1962 – nästan fyra decennier, depression, världskrig, imperiekollaps, kallt krig– så all miljö hos Sayers känns ofantligt mycket mera avlägsen än hos James.  Lättingen Lord Peter är i ordets sanna mening amatör: hans egen passion för problemlösandet är det som driver honom.  Hans högadliga familj (undantaget modern) förstår inte vad han sysslar med utan skulle säkert hellre se att han hittade ett lämpligt parti och slog sig till ro. 

Men det skulle dröja.  Under tiden kunde han ägna sig åt sin Cockburn '68 [sic!] och sina inkunabler, understödd av sin Bunter som skydd mot en skavande omvärld.  Här bjuder sagda omvärld på en oväntad naken karl i ett badkar hos en bekant till familjen.  Hur liket kommit på plats är ett problem, men än mer eftersöks hans identitet, speciellt som en till utseendet snarlik finansman verkar ha försvunnit ungefär samtidigt och inte långt från platsen.  Hur kan detta hänga ihop?

På den rena deckarskalan hamnar den här historien inte så högt som författarens senare verk, och inte lika högt som James' debut heller.  Gåtan är både för enkel och för svår: förövaren tar man på lukten men tillvägagångssättet verkar svårt att genomföra.  De litterära kvaliteterna finns, men ännu är figuren Lord Peter för spretig, lite skiss- eller karikatyrartad.  Örat för dialog var däremot med från start.  Tre förstoringsglas blir det: är man det bittersta intresserad av genren måste man ju ha läst det här, och det är väl ett kriterium så gott som något på begreppet "läsvärd"?

[Som extra krydda har förlaget låtit en nutida expert annotera verket.  Många av fotnoterna känns för mig överflödiga men är det kanske inte för en yngre läsare.  Dessutom ingår några korta essäer om dåtidens beryktade mordfall.]

↧
Search

Rex Stout: "En väv av lögn" (1961)

December 27, 2014, 9:34 am
$
0
0
Rex Stout var en mångsidig herre, med inte bara deckare på sitt samvete.  Under kriget bidrog han till exempel till fosterlandets ansträngningar genom att författa genmälen till fiendens propaganda.  Detta verkar ha tagit sin tid, ty deckarproduktionen sjönk till en vartannatår.  Trots insatserna blev han föremål för FBIs intresse, efter vad det verkar i hans egenskap av vänsterman (Roosevelt, New Deal, etc).  Några år efter detta opus bet han ifrån, men här märks inga sådana tendenser, utom kanske i ursprungsmotivet för de brott som skildras.

Det är bara att konstatera att de flesta av Nero Wolfes klienter hör till samhällets högre strata, vilket är tur eftersom de även förväntas betala hans arvoden.  De knipor de hamnat i varierar förstås, här har klientens make försvunnit varefter ett brev med krav på lösensumma influtit.  Klienten har inga bekymmer med att betala men vill dessutom anlita Wolfe för att säkert få karln tillbaka – det förekommer ju att offret tas av daga trots att lösensumman betalats (i det här fallet en halv miljon dollar, vilket var en synnerligen vacker summa för 50+ år sen).

Stout och Wolfe hör förstås till förra seklets giganter inom branschen – nomineringen till Series of the Century Award vid Bouchercon 2000 visar tydligt vad som gäller – och detta exempel hamnar väl nånstans i mitten av skalan, dvs på fyra förstoringsglas.  Knepet med fingeravtrycken verkar som en osannolik lyckträff men när det väl verfierats får man acceptera fortsättningen. 

↧
↧

Josephine Tey: "Miss Pym disposes" (1946)

December 29, 2014, 6:46 am
$
0
0
En kväll för nån vecka sedan gjorde jag något för första gången.  Jag hade just gått och lagt mig och insåg först under täcket att jag glömt nattlektyren i vardagsrummet.  Naturligtvis inget större bekymmer på en rimlig skala – det finns gott om människor som skulle älska att ha detta problem, till exempel de många som varken har vardagsrum eller täcke – men ändå tog det emot att kravla ur sängen.  Lyckligtvis fanns läsplattan på nattduksbordet, och jag kunde därför leta upp och ladda ner denna deckarklassiker av Josephine Teyoch läsa några sidor i väntan på John Blund, och allt detta utan att ens lyfta huvudet från kudden!  Må vara att mediakonsumtion kan påverka insomnandet, men det kan inte förnekas att ny teknik har fördelar!

Titelns Miss Pym besöker som gästföreläsare ett flick-college med inriktning på physical training, vilket verkar omfatta såväl gymnastik som sjukgymnastik.  Leys Physical Training College är också en plats där unga kvinnor kan undfly krav på snart giftermål och familjebildning, och beredas möjlighet till det mera varaktiga oberoende som följer av en yrkeskarriär.  Kamratskap, studiemödor och miljöer är strålande väl skildrade och det förvånar inte alls att författaren skall ha haft egna erfarenheter att falla tillbaka på.  Men kamratskapet kan inte dölja rivalitet om de bästa platserna efter examen. 

Förutom fina miljöer, språk och dialog hade Tey förmågan att bygga en lagom svår gåta med en psykologiskt trovärdig lösning.  Trots alla dessa plus finner jag det svårt att ge allra högsta poäng denna gång.  Fyra och ett halvt förstoringsglas får det bli. 

[Titeln hänsyftar på talesättet "Man proposes, but God disposes"; närmaste svenska motsvarighet blir nog "Människan spår, Gud rår".  Miss Pym vågar sig alltså själv på rollen som domare här.  Gissa hur det går!]

↧

Helen McCloy: "Mord ombord" (1948)

December 31, 2014, 4:59 am
$
0
0
Helen McCloy har kanske låtit sig inspireras av John Dickson Carr?  Även denne har skrivit deckare som utspelar sig på sjöresa (och senare kom Ngaio Marsh med sin version av temat).  Och sceneriet är inte det enda som påminner om Carr: här finns en gåta med gott om förvecklingar och fantasieggande komplikationer (giftorm lös på skepp!  Stor mängd kontanter försvinner spårlöst för att sedan dyka upp igen!).  Redan innan resan påbörjats har tillräckligt många märkligheter inträffat för att man ska inse vart det lutar.  Det hade nog varit säkrare för Nina Keyes att ta flyget trots allt…

Det är inte svårt att få syn på förövaren här, och man ska nog inte lita för mycket på författarens omdömen om ormgifts specifika verkan.  Så kan det väl få vara i skönlitteratur – tänk till exempel på Emils slädfärd med den blodförgiftade Alfred, där det väsentliga är Emils övertygelse om allvaret i situationen, oavsett det verkliga förhållandet – men det stör mera i en deckare där läsaren aktivt söker luckan i resonemangen.  Jag har ockå lite svårt att få ihop åldern på ett av offren med förhistorien.  För övrigt kan det hela gott passera som lättare underhållning, även om översättningen känns lite stolpig.  Tre och ett halvt förstoringsglas får det bli. 

↧

Craig Rice: "The Thursday turkey murders" (1943)

January 25, 2015, 6:35 am
$
0
0
När Craig Rice inte berättade om John Malone och hans kumpaner var det ofta ett par andra figurer som stod i centrum, som här i boken till exempel.  Småhandlarna Bingo och Handsome har nog inga moraliska betänkligheter mot lite lönsamt fuffens, men de $1200 de medför på vägen från New York mot det skimrande Hollywood gör att de för en gångs skull inte behöver undra varifrån nästa mål mat ska komma.  Kalkon är till exempel gott, men den fågel som slutar sina dagar i närkontakt med deras bil kommer att kosta mer än den smakar. 

Bingo och Handsome är två lyckade figurer: den ene med mer street smarts än common sense, en vokabulär som imponerar på värsta buspojken, och obrytbart sjävförtroende och gåpåaranda; den andre med bildskönt yttre kombinerat med Asperger-aktiga drag som fotografiskt minne och brist på social smidighet.  Handsomes färdigheter med kameran kombinerade med Bingos försäljartalanger betyder födkrok för båda, men den dynamiska duons tillgivenhet för varandra går djupare än det affärsmässiga. 

Författaren håller ett högt tempo genom de många förvecklingarna med mord, ett förkommet bankrånsbyte, kidnappning, tilltalande damer från när och fjärran samt några hundra kalkoner som försvinner och dyker upp igen.  De komiska aspekterna överskuggar lyckligtvis inte en stundom osannolik men till slut tillfredsställande gåta med lösning.  Fyra komma fem förstoringsglas blir det. 

Och just det: Thursday är alltså namnet på lanthålan där allt utspelar sig. 

↧
↧

B.M. Gill: "En man i juryn" (1984)

February 4, 2015, 9:12 am
$
0
0
Som många andra deckarförfattare skrev Barbara Margaret Trimble under pseudonym.  Kvinnan bakom namnet B.M. Gill verkar dock ha varit hemlighetsfullare än de flesta.  Förutom verkslistan finns knappast någon information online – inte ens dödsdatum kan uppletas.  Att en obskyr skribent med någon enstaka bok under bältet kan blekna bort är begripligt, men Ms. Trimble fick tjoget verk publicerade, varav tre nominerades till Edgar Award, och ett (just det här faktiskt) tilldelades en Gold Dagger.  Inte kattlort!  Det måste helt enkelt vara av egen vilja som hon höll sig undan.

Titelns jury är, förstås, en mordjury, och på den åtalades bänk i Old Bailey sitter en TV-kändis som ska ha slagit ihjäl sin fru.  Spelet i offentligheten blir det förväntade – möjliga svartsjukemotiv dras fram, TV-mannens handel och vandel nagelfars, besvärande fakta stöts och blöts i pressen.  Härtill kommer inifrånperspektivet där jurymedlemmarnas förhållanden och inbördes relationer utvecklas.  Speciellt Robert Quinn, förut journalist men nu i reserven, blir huvudperson i sina ansträngningar att få sina gelikar att fatta rätt beslut. 

En bra historia, med psykologiska insikter inifrån det slutna rummet förutom de klurigheter som gärningsbeskrivningen och den åtalades beteende i rätten bidrar med.  Inte mycket tids- eller rumsanda dock, och en gåta som ärligen talat inte är mer än medelsvår.  Fyra förstoringsglas kan vara lagom. 

↧

Cyril Hare: "Tragedy at law" (1942)

February 15, 2015, 8:20 am
$
0
0
Deckarläsaren stiftar ofta bekantskap med en liten om än betydande del av det brittiska rättssystemet: Old Bailey, nämligen, där mordrättegångar för London och även för England och Wales avhållits i århundraden.  Peruker och sirligt tilltal, allvarstyngda personer på jurybänken, distinktionen mellan barrister och solicitor; allt det har vi vant oss vid.  Ovanligare är skildringar av rättsskipningen i mindre dramatiska sammanhang och på visst avstånd från huvudorten.  Här får vi följa det resande teatersällskap som hanterar någotsånär allvarliga brott i en fiktiv del av södra England, nämligen The Southern Circuit.  Något av samma pompa som i London kan förväntas, ty den tillreste domaren är formellt att betrakta som Konungens ställföreträdare och skall kunna påräkna samma hedersbetygelser som Majestätet självt.  I praktiken är det dessvärre inte riktigt så – även om alla inblandade gör sitt bästa för att hålla skenet uppe. 

Cyril Hare var själv jurist och sedermera domare, med egen erfarenhet av det märkliga turnéliv som skildras här, och säkert skulle det gå att identifiera många av de platser och detaljer som avbildas i skrattspegeln.  Med personerna är det kanske inte lika säkert: porträtten är bitvis så infama att publiceringen kunde fått rättsliga följder i verkliga livet. 

Det ska sägas att gåtan knappast kan lösas utan specialkunskaper i viss brittisk lag.  Men det gör faktiskt ingenting.  Strålande språk, kostliga porträtt samt tids- och miljöförankring som näppeligen kan förbättras summerar sig till fem klara förstoringsglas.  P.D. James sägs ha uppskattat Hares alster,  och lät ibland sina egna romanfigurer göra detsamma.  Undra på det!

Reselitteratur, så läsplattan får göra tjänst igen.  Undrar just hur långt tid det tar tills detta blir normalfallet och äkta böcker blir undantag?

↧

Sarah Caudwell: "The sirens sang of murder" (1989)

February 22, 2015, 9:05 am
$
0
0
Förra veckans inlägg behandlade en finfin historia, författad av en jurist och förlagd till en del av rättsväsendet som författaren haft personlig erfarenhet av.  Likheterna med ämnet för dagens betraktelse kan därmed tyckas stora, vilket gör kontrasterna desto mer underhållande.  De nästan fem decennier som skiljer historierna åt har satt sina spår: Sarah Caudwells personer har exempelvis inga märkbara sexuella hämningar, och internationell skatteplanering var knappast på modet under kriget.  Ytterligare tidsförankring erbjuds av (det då viktiga, nu väl närmast överspelade) mediet telex som spelar en viktig roll. 

Eftersom ramhistorien alltså inbegriper skatteplanering (med förvecklingar som mer än en gång framkallar misstrogna huvudskakningar) ges tillfälle till fina miljöskildringar från Channel Islands, speciellt ön Sark som jag hittills aldrig hört talas om.  Platsen verkar så osannolik att man tappar hakan när Wikipedia bekräftar många av stolligheterna. Men författaren hade alltså egna erfarenheter från branschen. 

Om förra veckans läsning framkallade ett bestående leende hos läsaren bjuder denna vecka istället på upprepade asgarv: personer och livsöden är inget som stannar i minnet nån längre stund.  Boken levererar alltså god underhållning utan att kräva djupare eftertanke, utom förstås om man vill lösa gåtan.  Konstruktionen är inte alldeles invändningsfri – jag har svårt att se hur blockeringen av vägen kunnat fungera i praktiken – men god nog.  Fyra komma fem förstoringsglas får det bli.
↧
Search

Agatha Christie: "Poirots små grå celler" (1924)

March 22, 2015, 3:16 am
$
0
0
Poirot var inte en helt nyskapad figur år 1924 – redan 1920 utkom The mysterious affair at Styles– men ändå känns belgaren här lite ofärdig.  Åtminstone delvis handlar det säkert om formatet: som tidigare konstaterats ger novellen inte tillräckligt utrymme för författaren att spela ut personer och teorier mot varandra, och när gåtan verkar mindre komplicerad och lösandet mera rättframt interagerar Poirot inte lika livligt med bifigurerna, och därigenom går en humorkälla förlorad. 

Men tidsförankringen kan man inte klaga på.  War stories från kriget (det första), börsjobbare som höljer sina hustrur i juveler, adliga personer med dåliga affärer, och så lite egyptisk mystik därtill: Lord Carnavon, som deltagit vid öppnandet av Tutanchamons grav, hade hastigt gått bort under 1923 och pressen frossade i Mumiens Förbannelse.  Kanske var det King Tut som väckte Christies eget intresse för mellanöstern-arkeologi?  Hur som helst följde hon sedermera sin andre man på hans expeditioner och förlade historier till Mesopotamien och Jordanien samt, förstås, även en till elfte dynastins Egypten. 

Så betyget? Tre förstoringsglas är nog rätt.  Lättare läsning utan större pretentioner, men habilt utförda och med det bekantas trygghet i en stormig värld. Inte fel.

↧
↧

Jenny Berthelius: "Leksakspistolen" (1971)

March 27, 2015, 2:25 pm
$
0
0
Jenny Berthelius' bidrag till 1971 års utbud kan ses som en fristående uppföljare till Mannen med lien från föregående år, och kvaliteterna går igen, vilket renderar fyra förstoringsglas åter en gång.  Kommissarie Sanger verkar i praktiken ha adopterat lilla Nen, men är det kanske flickans faster Jenny som är hans verkliga intresse?  Hur som helst förekommer Sanger ofta i Jennys omgivningar, till exempel vid den lilla fest som arrangeras i det lätt bohemiska sällskap där hon tillbringar sommaren.  Lyckat kan arrangemanget kanske inte kallas – alltför många av gästerna har lite för mycket emot varandra – men alla snubblar hem var till sitt när vinet är slut.  Utom en. 

Tidsandan får goda betyg här: förutom markörer som spårvagnstrafik i Malmö (linje 4 var den sista som lades ner, 1973) får Sanger chansen att besöka nymodigheten porrklubb på Västergatan 10 (knappast samma hus längre!), och somliga av festdeltagarna är amerikanska desertörer från Vietnamkriget som tog slut 1975. Många plus för eskapisten alltså, och att gåtan inte hör till de svåraste kan tas med jämnmod.  Läs, och sänd en tanke till fru Berthelius!  Nittioett, på det nittioandra :-)
↧

Emma Lathen: "Ashes to ashes" (1971)

April 7, 2015, 1:54 pm
$
0
0
I Sverige är konfessionella skolor en underlig märkvärdighet som ofta misstänkliggörs i press och debatt.  För balansens skull kan det vara välgörande att underrätta sig om förhållandena i katolska länder, där församlingsskolorna är legio och jesuiterna sedan tar hand om glyttarna när de närmar sig de farliga tonåren.  Sederna medfördes över Atlanten, där Bostons och New Yorks irländare och italienare självklart såg till att församlingskyrkan skuggade en skola för nästa generation Kennedys och Corleones.  När en sådan symbol för närsamhället hotas – här av krasst ekonomiska skäl – blir det förstås ett Herrans liv! 

John Putnam Thatcher, bankir på Sloan Guaranty Trust på Wall St., N.Y., N.Y., är inte märkbart religiös.  Säkert ser han sådana upplevelser som intressanta aspekter av den mänskliga natur som han i sitt yrke måste hantera, men det kan inte hjälpas att stora sinnesrörelser tenderar att stöka till saker och ting.  Inte ens Miss Corsa, hans utomordentliga (och katolska!) sekreterare, kan isolera honom från bombhot och annat som följer i kölvattnet av de folkliga protesterna mot exploateringsplanerna.  Det blir nog ingen annan råd än att han får lösa gåtan själv. 

Emma Lathens böcker om John Thatcher är ofta riktiga pärlor, med välkomponerade huvudpersoner, intresseväckande bifigurer, tidstypiska miljöer och helt acceptabla gåtor.  Träffsäker dialog och minnesvärda observationer och formuleringar i allmänhet bygger vidare till fyra komma fem förstoringsglas (dvs kanske inte ända upp till A Place for Murder, men nästan).  Tjufem spänn på Antikvariat Panär vrakpris för denna kvalitet!

↧

Ellery Queen: "The French Powder Mystery" (1930)

April 8, 2015, 11:02 am
$
0
0
Debuten med The Roman Hat Mystery hade gett kusinparet bakom pseudonymen Ellery Queen blodad tand.  Tydligen fanns det en marknad för historier om en problemlösare som både var lätting och sprätt och dessutom via familjen hade förbindelser i polisen!  Idén att använda samma namn på författare och protagonist medförde förstås vissa komplikationer: här finns ett förord som mestadels misslyckas att klargöra hur det hänger ihop, men som verkar antyda att Ellery skrivit flera tidigare deckare, men under ytterligare ett annat namn.  Hur många nivåer av vilseförande ska en stackars läsare stå ut med?

Nåja.  Mödan är inte påfallande, och man kan helt enkelt ignorera det där förordet och sätta tänderna i huvudtexten, där ett kvinnolik hittas i skyltfönstret på ett flådigt varuhus.  Då dörrarna låses efter affärstid och nattvakterna inte släppt in eller ut nån misstänkt figur begränsas möjligheterna märkbart.  Snart visar sig offrets dotter dessutom vara försvunnen.  Offer eller förövare?

Språkets valörer förändras över tid.  Innan ordet nigger kommit att anses som nedsättande (och ännu längre innan N.W.A med flera återerövrade det) kunde en svart kvinna förstås benämnas negress utan att läsaren stelnade till.  I direkt anföring syns till och med termen coon för samma person, men det kanske är naturalistisk rå polisjargong? Det finns även gott om andra tidsmarkörer, som kortspelet Russian Banque och dagliga besök på rakstuga.  Andra företeelser, som irriterande chefer som lägger sig i vad de mer kompetenta underlydande har för sig, har nog evig aktualitet!

Den här boken håller nog inte riktigt samma nivå som författarens andra tidiga verk – mest för att gåtan är lite för lätt.  Tre och ett halvt förstoringsglas blir det, trots det fantastiska omslaget (som förstås saknar tydligt samband med innehållet).  Shuddery bör närmast betyda ryslig, tycker jag.
↧

Rex Stout: "Please pass the guilt" (1973)

April 19, 2015, 12:07 pm
$
0
0
Rex Stouts näst sista roman om Nero Wolfe innehåller ett par antydningar som pekar fram mot seriens magnifika avslutning (jag ska inte avslöja vilka) men vardera historien står förstås utmärkt för sig själv.  Handlingen sätts igång av ett misslyckat attentat – misslyckat såtillvida som att fel person öppnar skrivbordslådan och utlöser bomben, vilken däremot fungerar utmärkt. 

Några av förhållandena i det företag där skrivbordet stod medför höjning av ögonbrynen.  Bland de möjliga motiven finns en eftertraktad chefspost som skall tillsättas efter en sista styrelseintervju.  Det är med förvåning man inser att en av de två kandidaterna faktiskt är gift med en styrelseledamot och storägare som förefaller inställd på att medverka vid intervjun! Oväld förefaller närmast omöjlig med en sådan process.  Månne motståndaren sett den mer högljudda vägen som den enda framkomliga?

En separat poäng är om Wolfes slutledning faktiskt håller: den bygger på att en av de inblandade i fallet faktiskt tänker klart och invändningsfritt.  Låter kanske inte så märkvärdigt; men Wolfes pretentioner på tänkande är förstås höga, såpass att jag inte är helt säker på att jag skulle våga förutsätta sådan klarsynthet av en medmänniska, i alla fall inte alla.  Fyra förstoringsglas här.  
↧
↧

Craig Rice: "Brottsligt livat" (1943)

May 5, 2015, 1:58 pm
$
0
0
Originaltiteln på den här historien är "Having wonderful crime", vilket påminner om en typisk vykortsfras.  Vykorts sänds av resenärer; författarens power trio– Helene och Jake Justus samt John Malone – är på villovägar i New York, och trots Malones tjat om 18:45-tåget hem till Chicago
sträcks vistelsen ut över flera extra dagar.  Det ena skälet härtill är att Malone faktiskt inte har pengar till biljetten; det andra skälet heter Dennis och infaller i hotellets lobby i ett sådant tillstånd att inte ens hans mor hade känts vid honom.  Självklart måste Chicagomusketörerna ta hand om en så uppenbart likasinnad!  Lite tråkigt att hans nyblivna hustru verkar ha tagits av daga medan Dennis gjorde stan; skräp till bröllopsnatt!  Sen blir det ännu underligare när vykorten från offret börjar ramla in, avsända efter dådet.  

Craig Rice brukar får bra betyg i dessa spalter, så det ska till ett undantag för att bekräfta regeln, och det är nog den här boken det.  Gåtan är passabel, men försöken till humor faller platt – de cirkulerar runt spritförtäring på ett sätt som gör det lätt att tro på Wikipedias uppgifter om författarens beroende.  Ögonbrynen åker också upp när annars stentuffa Helene Justus skräms upp rejält av ett par busar.  Lokalfärgen känns inte heller lika tydlig som i Chicago.  Alla inblandade borde ha stannat där. Två förstoringsglas. 

[En uppdykande bifigur stoltserar med namnet Proudfoot.  Det bör vara en översättning av Stoltzfus, ett namn som nog är allra vanligast bland Pennsylvanias Amish.  Inga såna tendenser förmärks visserligen hos Abner P., men avfällingar förekommer ju.  Sök på Kate Stoltz.]

↧

Ellery Queen: "The tragedy of Y" (1932)

May 30, 2015, 2:59 am
$
0
0
Ellery Queens namn kan pryda omslaget till både det ena och det andra.   De klassiska böckerna från 1930-talet är utformade efter viss modell, med återkommande persongalleri som vanligt är i branschen.  När formeln började bli tom på innehåll gjordes andraförsök; men faktum är att författarna redan tidigare utvecklat ett alternativ, kanske som backup för den händelse att Plan A inte skulle ge avsett utfall.  År 1945, när denna billighetsutgåva utkom, verkar man redan ha sett för gott att begrava pseudonymen Barnaby Ross och använda det starkare varumärket som dragplåster. 

Den som till äventyrs köpt den här boken under originalnamnet utan att känna till kopplingen till Ellery Queen kunde ha blivit förvånad över likheterna.  Bortsett från persongalleriet, som inte överlappar alls, står det mesta att känna igen: språk, New York, gåtans karaktär, en tystlåten och närmast hemlighetsfull protagonist.  Istället för en boksynt och begåvad yngling får vi här dock en pensionerad skådespelare med ett gods utanför staden; det är svårt att tro annat än att namnet Drury Lane inspirerats från London.  Dessutom övervägs frågan hur en kvinna som är döv, blind och stum kan vara ett viktigt vittne.  Fyra förstoringsglas känns rätt här.

Åter en äkta Pocket Book.  Att det är en krigstidsutgåva märks på den lilla uppmaningen på baksidan – "Share this book with someone in uniform"– och på copyrightsidan inskärps att boken producerats i enlighet med regler om hushållande med papper och andra strategiskt viktiga material. Eftersom boken trycktes i augusti 1945 skulle man snart se slutet på sådana restriktioner. 

↧
Search

James Hilton: "Was it murder?" (1931)

May 30, 2015, 8:04 am
$
0
0
Tror fasen det var mord.  Det är ju en deckare vetja!

Mja, stopp ett tag.  Nog har man träffat på kriminaltexter där det visar sig att offret självt är skyldigt till dådet, till exempel, så visst är frågan berättigad.  Här verkar alternativet snarare vara olycksfall; men när en person som drar avsevärd ekonomisk nytta av frånfället finns i närheten och inte verkar ha nåt alibi är det lätt att börja undra. 

Det här är en nöjsam bok att läsa.  Språk och personskildringar håller hög klass, och miljöerna (från en engelsk internatskola) skildras med en wit och esprit som gör att läsarens leende aldrig är långt borta.  Något jag stöter på för första gången är bruket att kalla gossarna i en brödraskara för Jones Primus, Secundus, Tertius etc., väl för att undvika användning av förnamn.  Gåtan är kanske lite väl enkel för läsaren att genomskåda, men det är inte svårt att se hur protagonisten kan ha missat det uppenbara.  Fyra förstoringsglas får det bli, och kanske ett halvt till.

James Hiltons berömmelse vilar mest på hans verk i andra genrer än kriminalromanens, och genombrottet kom först några några år efter deckarn här.  Förmodligen försökte han sig i olika stilar på jakt efter nåt som funkade.  Några fler historier om unge Colin Revell verkar det inte ha blivit.


↧

Torsten Sandberg: "Gåtan på Granliden" (1936)

June 3, 2015, 12:22 pm
$
0
0
En svensk deckarförfattare som inte hann med mer än fyra böcker före sin förtidiga bortgång, och där den sista (denna) kom så tidigt som 1936?  Liten chans för Wikipedia-artikel!  Förlaget står till tjänst med några meningar, men längre verkar vi inte komma.  Nå, det spelar kanske mindre roll så länge själva boken är underhållande.  Kriminalklassikerna rymmer flera pärlor även om något val verkar svårbegripligt, så det finns gott hopp…

… vilket även infrias!  Sandberg placerar handlingen på ett pensionat såpass långt ut i storskogen att lokalbefolkningen inte helt slutat tro på oknytt, och själva etablissemanget är därtill inte moderniserat med elektricitet eller sånt.  Spökhistorier berättas i skumtimmen och även tillresta stadsbor blir lite byxis, men när solen går upp skingras orosmolnen.  Eller? 

Den svenska deckarbranschen kom inte igång ordentligt förrän under fyrtiotalet, med Trenter, Lang och Suneson (OK, den senare debuterade inte förrän 1950).  Det må vara ursäktat att denna tidiga bok är tydligare anglosaxiskt inspirerad än efterföljarna, ty det är de goda egenskaperna som känns igen: en finurlig gåta, trevliga miljöer, tidsanda (bridgespel, titelsjuka…) och underhållande personteckning.  Minst positivt blir nog omdömet om protagonisten Stellan Werne, som är lite gråtråkig. Tre och ett halvt förstoringsglas. 

↧
↧

Georges Simenon: "Maigret och spöket" (1964)

June 14, 2015, 2:06 am
$
0
0
Det finns ett ögonblick i den här boken när Maigret kontaktar en kollega på Scotland Yard med en förfrågan.  I förbigående nämns att överkommissarie Pyke några år tidigare hade besökt Paris för att studera Maigrets metoder men kommit underfund med att denne inte hade några!

Den beskrivningen är en lätt karikerad men likväl träffsäker beskrivning av Georges Simenons protagonist.  Maigret-böckerna är snarast anti-procedurdeckare, förstås med rötter långt innan den senare formen slog igenom.  Maigret är framgångsrik inte på grund av hårt arbete (även om han förvisso ofta får stanna på kontoret och missa middagen med hustrun), utan på grund av sin personlighet och sin lyhördhet för de många livsöden som samlats i storstaden.  En  romantisk konstruktion av en hjälte med unika personliga egenskaper, alltså, som kollegorna beundrar och avundas men inte lyckas efterlikna.  De som försöker för mycket blir till åtlöje, när det inte går värre, som för Tvärviggen Lognon som får två kulor genom kroppen.

Liksom andra Maigret-historier är den här boken ganska kort.  Besöket i konstbranschen blir skissartat (bättreskildringarär lätta att hitta), men de allmäna miljöerna lever.  Resan till Paris för femti år sen belönas med tre förstoringsglas. 
↧

Ngaio Marsh: "Scales of justice" (1955)

July 7, 2015, 12:22 pm
$
0
0
Scales of Justice: de vågskålar där den blinda Justitia placerar argumenten för kärandesidan och svarandesidan, varvid deras respektive vikt avgör utslaget.  Är det dessa som avses?  Tja, kanske, men ord kan ha många betydelser och det är ju lite kul om fler än en kan komma ifråga?

Ngaio Marsh låter sin Roderick Alleyn bli inkallad till ett mord på godset Nunspardon (Lady Lacklander är van att få som hon vill, och om familjens byk ska tvättas kan det gärna vara vännen Helenas lille Rory som sköter det).  Den misstänksamme läsaren frågar sig förstås omedelbart om tanten i själva verket hoppas kunna påverka utredningen?  Och vad finns i så fall att dölja? 

Dame Ngaio hade för vana att befolka sina böcker med färgrika karikatyrer, som märkligt nog trots de tydliga överdrifterna blev tillräckligt levande för att engagera.  Den här boken är inget undantag; Lady L. och hennes manliga anförvanter har tillräckligt många löjliga drag för att hålla läsaren på gott humör, och därtill kommer den lätt fnoskige kattuppfödaren, den rejäla sjuksköterskan, den bågskyttegalne pensionären, samt inte minst översten med fru och dotter.  En bra blandning med inbyggda spänningar av flera slag!  Gåtan är god även om det finns något frågetecken för den rent fysiska hållbarheten hos delar av bevismaterialet.  Fyra och ett halvt förstoringsglas blir bra här.

↧

Mel Arrighi: "Alter ego" (1983)

July 14, 2015, 1:31 pm
$
0
0
Det är bevars inte ovanligt att protagonisten i en deckare bär tydliga drag av författaren själv – kanske är det rent av frånvaron av sådana drag som utgör undantagen! – men här har vi något ovanligare: en historia där författaren fortlöpande munhuggs med sin skapelse, som agerar inom samma historia som skribenten själv.  Man tänker på Kurt Vonnegut, som i Breakfast of Champions (tror jag) förutskickade att en av personerna snart skulle få möta sin skapare, men den förväntade hädanfärden visade sig helt enkelt vara ett möte med författaren själv, inom historiens ram s.a.s.  Knepet dröjer sig kvar i minnet mer än trettio år efter att jag stötte på det…

Mel Arrighi (sorry, ingen engelskspråkig sida) är förstås ingen Vonnegut, men den här boken är inte så dum.  Glidningarna mot magisk realism hålls i schack genom protagonistens självinsikt om sitt förvirrade tillstånd och skildringarna av sessioner på analytikersoffan.  Det är nog tur: kommer man för långt ifrån (psyko)logikens krav blir det omöjligt att ana drivkrafter och samband, och då försvinner mycket av deckarnöjet.

Läsaren får alltså följa berättaren Hank Mercer och hans skapelse Biff Deegan under deras mellanhavanden med Marisa Winfield och de bufflar som vaktar henne.  Vackert så, men till slut är formen ändå mer minnesvärd än innehållet.  Tre förstoringsglas kan den vara värd.

↧
Viewing all 177 articles
Browse latest View live
Search